Politik – det möjligas konst
När man läser vad våra riksdagsmän föreslår att Riksdagen ska ta ställning till blir
man lätt förvånad. I vissa fall tar motionerna upp saker som redan är på gång, eller
sådant som varit uppe men inte lett någonvart. Är det droppstensmetoden man vill
tillämpa?
Eller är det så enkelt att man bara måste producera ett antal motioner så att det
tolkas som ett tecken på att man arbetar intensivt?
Det som är förvånande är att så många av dessa i sig kloka tankar inte leder till något
riksdagsbeslut. Känner våra politiker inte igen en klok tanke när de ser den? Eller
stämmer den inte med partiets linje?
Kanske är det så att det strömmar in så många kloka tankar i remissrundorna att de
helt enkelt försvinner i den strida strömmen? Ända tills att någon riksdagsman
plockar upp tanken i en motion och mot alla odds lyckas få en majoritet av
Riksdagens ledamöter att nappa på idén.
Vi som sysslar med vapen, oavsett om det är för jakt, målskjutning eller samlande,
har en sund inställning till våra vapen. Det är mekaniska ting som ofta med hög
precision ska utföra ett arbete och vi vill kunna behärska dessa ting. En del av oss
samlar på vapen för deras utsökta skönhet. En del av oss vill stå överst på den
olympiska prispallen. Gemensamt är att vi har en sund grundsyn på vapenägandet.
Att vi ska bära oket för att vissa ställer sig vid sidan av lagen och använder vapen
som kriminella verktyg är fel. Fokus hos våra politiker är på brottsverktygen när det
borde vara på brottet i stället. Straffa brotten och peta inte i lagar som dessa
gangsters ändå inte bryr sig om …
Det är inte lätt att skriva lagar (utom i Finland, där har man en mycket enkel
lagstiftning grupperad i ”du får” och ”du får inte”). Lagar ska vara tydliga om än
övergripande. Det som fattas här men finns i vårt östra broderland är tjänstemän
inom förvaltningen som har etik och sunt förnuft. Ska vi vara en nation som presterar
på internationella tävlingar måste vi också få ha de vapen och skjutbanor som krävs.
Inte ha tjänstemän som likt vampyrer suger musten ur oss med sin illvilja.
Det är närmast beklämmande att våra riksdagsmän ser det som nödvändigt att
motionera om att myndigheter inte ska få utöva aktivism. Det finns ju redan klara
linjer i Regeringsformen: all makt ska utövas under lagarna. Ska det då vara så svårt
att ta en myndighet i örat? Det behövs ju egentligen bara att man tar bort uppdraget
från myndigheten.
I Riksdagen måste det vara ”någon djävla ordning” som en känd partiledare sade …
har Riksdagen sagt att så här ska det vara så ska Regeringen bara säga ja och
amen … inte som idag likt en trotsig treåring säga ”vill inte …”
Men kanske är det VI som får skapa denna ordning via valsedeln…
Hälsningar

Ragnar